Bysmeden
Större gårdar hade i äldre tider en egen smedja för vardags-smidet. Till bysmeden gick man för mer avancerade arbeten.
På 1600-talet styrdes allt hantverk till städerna under kontroll av skråorganisationer men socknar och byar hade rätt att anställa hantverkare för allmogens behov, till exempel skräddare, skomakare och smeder.
Det var inte ovanligt att smeden vandrade från gård till gård under hösten . Han stannade någon vecka på varje ställe och utförde sådant smide som krävde hans särskilda skicklighet.
I by smedjornas halvmörker, upplysta av eldens gnistor, arbetade smeden och hans lärpojkar. Mäster utförde smidet, med uppvärmningen av järnet i ässjan och bearbetningen. En släggdräng, ofta en gesäll, assisterade med slägga på mästers kommando. En bälgdräng skötte lufttillförseln till ässjan. Bysmeden var grovsmed, det vill säga han smidde järn som huvudsakligen blev till verktyg och nyttoredskap i lantbruket.

Nästan magiskt
Järnet som ska smidas läggs i ässjan och bäddas in i kol. Hur lång tid som behövs till uppvärmningen vet smeden av erfarenhet. Att vänta för länge kan bli ödesdigert. Järn kan brinna upp, likt sprakande tomtebloss.
En smed kan förändra järnets egenskaper genom att värma och kyla. Stål kan härdas och bli hårt nog att skära i glas, genom att kylas hastigt från hög temperatur. Ögonblicket för när härdningen kan ske avgör smeden genom att bedöma det uppvärmda järnets färg. Rätt temperatur är nådd när järnet är på väg från ljus till mörk körsbärsröd.
För att bli smidbar måste järnet upphettas till minst 900 grader. I smedens eldhärd, ässjan, uppnås sådan värme genom koleldning, idag stenkol, och tillförsel av luft. I ässjans mitt kan det bli upp till 2000 grader varmt.
Men härdat stål blir sprött och måste göras segare. Det åstadkoms genom ”anlöpning”, då stålet värms igen till 300-500-750 grader.
Att smeder gärna arbetar i halvmörker beror på att det är lättare att se järnets olika färgnyanser.
När smeden höjer hammaren greppar han den löst endast mellan tumme och pekfinger. Först ett hammarskaft från städet griper alla fingrar tag runt skaftet och snärten blir perfekt avvägd på slutet

Järnhistoria
Från Järnåldern (ca 500 år f. Kr. till 1050 e.Kr.) finns många spår av järnframställning i Sverige. Enkla ugnar, oftast bara gropar i marken, används för att utvinna det dyrbara järnet. Osmundjärn producerades på detta sätt långt fram i tiden. Under 1300-talet togs masugnar i bruk och produktionen ökade. Stångjärnet, av bättre kvalité, blev en exportvara till hela Europa.
Runt masugnen byggdes hela industrikompelx upp med olika manufakturverk där spik, grytor, spadar, vapen med mera tillverkades av duktiga smeder.
Vid sidan av malmen, som bröts i gruvorna eller hämtades från myr- och sjöbottnar, användes mängder av träkol som framställdes i de tusentals milor som torpare och bönder arbetade med.
Under hela 1600-1700 talet var Sverige stor exportör av järn och järnprodukter. Med den stora industrialiseringen på 1800-talet ute i Europa kom nya effektiva metoder som snabbt slog ut de små svenska järnbruken. Parallellt blev det även svårare för den gamla bysmedjan att klara konkurrensen.

Senast uppdaterad: 2007-02-14